Tillbaka till jobbet

Nu är mammaledigheten slut, extraveckan ledigt blev VAB och på måndag ska allt vara "som vanligt" igen. Pappa jobbar, mamma jobbar, barnen på dagis & i skolan. Holy crap, var tar tiden vägen!? Det var ju bara nyss jag satt i soffan och grät för att lilla W inte ville komma när vi trodde. beräknad 7/7, trodde 1/7 men föddes 2/7. 1 juli 2011 var den längsta dagen i mitt liv. Nu är det snart 14 månader sedan och W har börjat dagis.
På tisdag gör jag min första riktiga arbetsdag sedan 3 maj 2011. det har varit en låååång låååång ledighet.
Mitt schema i höst blir alldeles lagom. Kommer att jobba 92% fram till 31/12, vilket gör att jag blir ledig var 6e vecka. Perfekt! Och eftersom mammaledighet berättigar till betald semester har jag även 2v sådan jag måste ta ut. Det har varit klart länge att vi skulle ta en resa i höst/vinter och eftersom det såg ut att bli i nov hade vi siktat in oss på Teneriffa. Men nu ska vi se om vi kan sikta in oss på mitten av oktober istället och eventuellt åka till cypern. Någon som varit där och har tips? Eller har tips på något annat bra (och varmt) resmål i oktober? Alla tips är välkomna! Kriterier är:
*Familjehotell
*Barnklubb
*Barnpool
*Nära stranden
*All inclusive
Vi ska vila upp oss. Semester och vila. Familjetid. Jag lääängtar!

Perspektiv

Ibland måste man ta ett steg tillbaka och lära sig uppskatta även de små sakerna. Inse att det inte är ett dugg synd om mig bara för att jag är förkyld. Att vakna upp till två riktigt tråkiga mail var väl inte vad jag planerat, men det har verkligen fått mig att tänka till. Glädjebeskedet att ingen får gå ofrivilligt från jobbet i höst har verkligen dränkts i den senasre skiten. Hur vissa människor bara kör över andra totalt utan att ens ge en varning. Jag blev helt förstummad. Jag trodde inte det funkade så på min arbetsplats, men det är uppenbart. De som sitter på makten utnyttjar den till fulla och skiter fullständigt i vilka dem kapar vid fotknölarna. Vem som blir lidande. Åt helvete med er!
En annan kollega genomgår något riktigt jobbigt. Jag har inte ens kunnat prata med någon om denne, frågat hur denne har det eller mår. Inte ens kunnat skriva några vänliga ord på FB. Vi har aldrig stått varandra nära, men på mitt jobb arbetar man väldigt tätt inpå varandra och lär känna vissa bättre än andra. Men just det här med sjukhus och sjukdomar är något som skrämmer skiten ur mig. Jag vet inte hur jag ska hantera det, allra mindre säga något vettigt. Det är pinsamt jag vet!

Hur som, kontentan av detta avskriveri är att TA ALDRIG NÅGOT FÖR GIVET!

...

Jag önskar jag kunde säga att de är en fas vi går igenom
En storm vi måste orka rida ut
Och jag önskar jag kunde säga att vi klarar det tillsammans
Att allting kommer ordna sig till slut
Men hur säger man till nån att här tar vägen slut
Och hur säger man till nån att hjärtat längtar ut

Här är din drottning utan krona
Likgiltig och trött
En sorglig figur, som du aldrig riktigt mött
Och när jag ser mig över axeln på åren som bara gick
Ser jag allt som gick förlorat men också allting som vi fick
Och vad säger man till nån som vill börja om igen
Då det redan är försent, då man redan är på väg


-Lisa Nilsson, långsamt farväl


Så jävla vacker låt. Min "innan-jag-går-sönder" låt.
Been there done that a million times.
Men när slutar man orka liksom?
när vet man att det är dags att ge upp?